Jag har vänner, många fina vänner. Och jag älskar dem.

Men jag har ingen bästa vän. Eller, jag är ingens bästa vän.

Jag har ingen att anförtro mig till, att prata om stort och smått med. Att höra av mig till bara för att. Ibland när jag försöker känns det som att jag tränger mig på.

Jag har ingen som jag har daglig kontakt med. Och endast några väldigt få som jag har kontakt med veckovis.

Jag vet inte varför det är såhär och jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Jag tror att jag är en bra vän.

Det värsta är nog att jag inte vågar tala om det här för någon. Jag vill inte att någon ska veta vilken loser jag är.

Hur länge orkar en människa va ensam i ett rum fullt av folk...?
...men han var för bra för att vara sann. Typ.
Jag kände mig omtyckt, trygg, sedd, lyssnad på. Han hade kallat sig feminist mycket längre än jag själv och hade koll på detta med genus och barnuppfostran. Han hade en liten gullig dotter. Han var amazing in bed och även i köket. I början var jag lite fördomsfull pga han är av modell "större", men jag sa till mig själv på skarpen och sen sket jag i det. 
 
Det enda felet var att han inte vill ha (fler) barn.
 
Fy fan, vilken jävla skitstövel liksom! "Det är bättre att vi gör slut nu än att vi måste göra det vid ett senare tillfälle, eller att någon av oss måste göra något mot vår vilja." Jag säger bara asshole eller rättare sagt
den mest omtänksamma kille jag någonsin träffat.
 
Hur fan ska jag kunna hitta nån nu? 
 
 
ps. Okej, några enstaka fler fel hade han, men inget av dem var av avgörande sort.
Livet, Mr Right,
Att orka ta sig för saker gör jag ej just nu.
Att känna mig tillräcklig gör jag ej nu.

Att sitta still och göra ingenting, det är ungefär det jag gör om dagarna. När jag inte jobbar då. Det som är bra med jobbet är jag inte kan/får sitta still där. Men hemma, här blir inget gjort alls.

Och nu kommer snart hösten och jag svamlar väl på...